Det är en solig lördagsmorgon på Solbergagatan. Barnen är utfodrade och roar sig själva och jag sitter i godan ro vid köksbordet med dagens första kopp kaffe. Då kommer yngste sonen springande från övervåningen med en ytterst nöjd min och en hårt sliten svart krita i ena handen. Det kan inte vara ett bra tecken. Jag var i den fasta tron att jag gömt undan alla kritor efter två omgångar med vackra utsmyckningar av storebrors vita laminatskrivbord och vita fönsterbänk. Vi kan uttrycka det som att vissa ommålningsbehov har idag blivit mer akuta än de var igår. Den vita väggen i trappen var snyggt dekorerad med tjocka svarta streck i treåringshöjd.
Arg som ett bi plockade jag fram rengöringsmedel och svamp och fick sonen att själv börja skrubba. Med inte särskilt framgångsrikt resultat. Sen frågar jag den självklara frågan: Har du ritat på fler ställen?
Och jo, han visade stolt golvet i sitt rum. Och medan vi skrubbade det tittar han upp och säger: Mamma! Titta på min säng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar