Från gårdsnamn till gatunummer

Det här är berättelsen om hur vår familj valde att flytta ifrån "drömhuset" på gotländska landsbygden då vi spontanshoppade ett nytt hus i stan. Det är berättelsen om vådan av att flytta den 20 december, med snökaos och jag nyopererad och förbjuden att lyfta mer än ett mjölkpaket. Att rycka upp barnen med rötterna och börja en ny tillvaro som stadsboar. Att sakta men säkert börja inse alla fördelar men också alla anpassningar som vi måste göra. Som att lära sig att låsa ytterdörren och bilen. Att inte längre gå runt naken efter duschen utan att först dra för alla gardiner. Att somna till ljudet av trafik och att ha ljust utanför fönstret dygnet runt. Att lära känna ett nytt hus med alla dess egenheter, som att säkringen går om man försöker koka en kopp te samtidigt som diskmaskinen är igång eller vilka eluttag man kan plugga in dammsugaren i på övervåningen utan att huvudsäkringen går för hela våningsplanet.

Men det är också det enklare livet, att kunna gå och handla, att ha ett antal lekparker att välja på, att, som maken uttryckte det, ha nästan lika nära till Claes Ohlsson nu som till brevlådan förut. Att inte ha ångest över en trädgård på 15000 kvadratmeter som långsamt växer igen för att jag inte har en chans att hinna med. Att inte behöva uppleva snörika vintrar som oerhört stressande då vi inte kan ta oss ut från gårdsplanen utan att be bonden om hjälp med traktorn. Att inte se renoveringsbehov som vi inte har pengar, tid, kunskap eller ens engagemang nog att ta itu med.

En lättare vardag helt enkelt, med vardagsmotion för både vuxna och barn och mer tid tillsammans. För att inte tala om möjligheten till ett större socialt liv när vänner kan komma och gå, titta förbi på en fika utan att ta bilen och barnen har gångavstånd till kompisar och aktiviteter.