Inte lura i mörka hörn

Idag var maken i gamla huset och hämtade prylar (nej det är långtifrån tömt än...) och äntligen fick det mörka hörnet i vardagsrummet lite ljus. Nu ser de ärvda 1890-talsstolarna mycket mer inbjdande ut. Tänk att slå sig ner med en god bok eller något pyssel, bara runt hörnet från tv-rummet men ändå i egen kuppe. Maken har ärvt ett stort tyskt salsmöblemang med jaktskåp, salsbord, stolar och så denna trio med två munkstolar och ett åttkantigt bord efter sin gudmor, som i sin tur ärvt det efter en gammelfaster som gifte sig i Tyskland 1894. Som kuriosa kan jag nämna att jag gifte mig i denna dams brudklänning, en Skagen-dröm i gräddvit yllemuslin och spetsar...

Livsandarna vaknar

I vår trapp finns ett fint litet fönster där våra
 antika helgonbilder samlas mot  kvällshimlen.

Det luktar vår och dagsmejan jobbar på snö och is i strålande solsken. Det är en ren fröjd att gå iväg på morgonen mot soluppgången, även om det är slirigt och fruset på stadens gångbanor. I helgen som gick gjorde vi en utflykt till Tallunden med matsäck, pulka och snow-racer i och njöt av vårvinter i strålande solsken. Med dubbla huskostnader är det underbart att hitta de enkla nöjena, de små glädjeämnena i vardagen. Och mycket i vårt val att flytta in till stan grundades just i de tankegångarna, att det blir enklare och vi får mer tid för varandra och för vänner.

Vännen Cizzi drömmer också om ett enklare liv, även om hon vill göra den omvända resan och flytta till det nyligen köpta huset på gotländska landsbygden. Läs hennes fina texter om livskvalitet, de handlar också om de små och enkla glädjeämnena som inte kostar pengar:
http://bosarve.blogspot.se/2013/02/livskvalitet-kura-skymning.html?spref=bl

Kalasträd

I söndags hade äldste sonen sitt födelsedagskalas. Han har varit väldigt bestämd om att tre kompisar från gamla dagis skulle bjudas och tillsammans har vi bestämt att bjuda hela gruppen från nya dagis. Att redan efter en månad kunna bestämma sig för ett urval kändes inte som ett bra alternativ och då det är en liten grupp tyckte vi att det borde fungera. Det är stor skillnad på en grupp på nio barn mot en på 21 barn...

Kalasinbjudningar hade delats ut och anmälningar kom snart. Alla kunde inte komma och på själva kalasdagen blev det flera som hade blivit sjuka. Det är inte för inte som innevarande månad kallas för vabruari. Vi tänkte att det var klokt att börja kalaset med en utomhusaktivitet, så vi arrangerade en skattjakt med ritade ledtrådar runt om i trädgården. Och medan vi väntade in alla kalasgäster utforskades trädgårdens perfekta klätterträd ordentligt. Yngste sonen blev så förtjust att han inte ville gå därifrån.

Lite svärta skadar inte

Ikväll mutade jag yngste sonen med Byggare Bob-film så jag kunde fixa lite på storebrors rum. Vi var iväg en sväng på födelsedagskvällen i tisdags och handlade lite detaljer till det rosa rummet. Han fick själv välja krokar och omtag till sänghimlen och det blev även en liten lampa som matchar bättre än den orangea skrivbordslampan från 70-talet. Det blev förstås inte så enkelt som jag hade föreställt mig. Först med en skruvmejsel som var för grov och bara drog sönder skruvarna, sen en liten sork som skrek för att Byggare Bob tog slut. Men till slut så. Lampa och krokar från Indiska och omtag från tygbutiken som egentligen är stängd på tisdagar men släppte in oss ändå.

 

Har du gått ända hit?

I och med flytten till stan bestämde vi för att undvika att ta bilen så mycket som möjligt. Det innebär att vi går överallt, till dagis, till jobbet, till affären. Det tar lite längre tid, det går inte att säga annat, men det innebär samtidigt att jag inte behöver fundera över träning till vardags. Jag behöver inte planera att kunna komma iväg, stressa över att inte hinna träna, känna att träning tar tid från familjen eller nånting sånt. En dag då jag inte lämnar eller hämtar på dagis får jag fyrtio minuters promenad. Tjugo minuter till jobbet och tjugo minuter hem. Det innebär också att jag lätt svänger förbi affären på hemvägen om det behövs. Och jag möter samma människor varje morgon, som den äldre herren som kommer raskt promenerande i svarta träningskläder och glatt säger godmorgon varje dag. Hundägarna har också sina fasta rutter och de som tar ett träningspass innan jobbet.

De dagar jag lämnar och hämtar på dagis blir det en och en halv timmes promenad och tid att prata med barnen, lyssna på deras reaktioner och funderingar kring det vi möter på vägen och få lite kvalitetstid. Inte alls som när vi åker bil och det tar sån tid att spänna fast alla, skrapa rutor, sopa snö och sen inte kunna prata på vägen för att det låter, för att jag måste fokusera på trafiken eller för att barnen somnar.

Det blir ett nytt sätt att leva, och jag mår mycket bättre. Den ensamma promenaden till jobbet ger mig tid att reflektera, att varva ner om det varit en stressig morgon så jag inte kommer sån till jobbet och då drabbar kollegorna, att fundera över hur jag ska lägga upp dagen, samtidigt som jag får både motion och frisk luft. Med ett stillasittande jobb som mitt är det här idealiskt. För att inte tala om hur mycket pengar vi sparar på att inte köra varsin bil varje dag och hur mycket bättre det blir för miljön. Det enda jag fått investera i är en bra ryggsäck för lunchlåda och sånt och ett par broddar, för utan dem hade det inte varit lika njutbart.

En tiger i fönstret

Yngste sonen är en katt. Han älskar att sitta på fönsterbänken och titta ut. Och gosa, det sker bara på hans villkor. Därför var det självklart att han skulle få rummet med den stora fönsterbänken med utsikten. Efter städningen idag fanns det plötsligt plats att krypa upp och spana på grannens hund. Han är nu lite avundsjuk på att storebrors rum har målats om. Och han vet precis vad som krävs för att hans rum ska kunna målas om -alla leksaker måste plockas undan och mattan rullas ihop. Så föga förvånande kom han kånkande på den stora färghinken när vi hade städat färdigt. Att ge sig till tåls och låta mamma och pappa fundera färdigt på om vi vågar oss på att måla direkt på 70-talstapeten eller om vi måste täcka den först ligger inte för honom. Å andra sidan tycks han ha ändrat åsikt om färgvalet, rött var inte längre aktuellt utan nu vill han ha turkost. Han får ett tag till på sig att fundera på saken.




Under tiden kan han hänga med storebror i det rosa rummet. Nu inrett med en efterlängtad sänghimmel. Vår idé om att hänga upp tunna gardiner på duschdraperistänger som man spänner upp fungerar så där, de håller inte riktigt måttet utan trillar ner. Vi får fundera på ett alternativ men det duger till födelsedagen i alla fall. Och vi köpte gröna gardiner att kombinera med de lila men de visade sig vara utan knytband så de fungerade inte heller. Nå ja, vi har kommit en bra bit på väg. Nästa steg blir att hitta nya lampor och en skrivbordsstol, så jag tror att det blir en rundtur till kattloppisen, Kupan och liknande till veckan.

Grönt är skönt

Man tänker inte på hur stor yta ett köksbord egentligen utgör i ett kök. I alla fall inte förrän man inser vilken skillnad det gör att byta bordsduk. I vårt lilla kök blev det vår idag när jag kom hem med fina nya grönprickiga vaxduken från Åhléns. Nu hoppas jag att stämningen smittar av sig rejält på vädret utanför fönstret, för det här snöslasket kan jag gärna vara utan. Om det ska snöa ska den ligga kvar så man kan åka pulka. Annars får det vara.

Annars är dagens lärdom att man inte ska fösa ihop högar med skruvar, vred och annat som maken lagt på köksbänken för att få en bra bild. När han kom hem från Claes Ohlsson utan ny låskolv till ytterdörren hade jag blandat ihop högarna för framdörren och bakdörren...

En nyutsprungen skär

Pink Parrot i tiolitersspann -det blir mycket rosa det. Det skulle inte förvåna mig om jag drömmer i rosenrött inatt, efter att ha tillbringat gårdagkvällen och  förmiddagen instängd i ett alltmer rosa rum. Men fint blir det! Nu ska färgen få torka till imorgon innan dagens färgkompletterande inköp ska installeras. Den blivande sexåringen följer utvecklingen med stort intresse. Och min galna idé om att matcha väggfärgen med utsikten känns inte så tokig längre.

Pink parrot, Canary yellow, Hummingbird pink?

Att färger ska vara så förföriska! Och inte blir det lättare att motstå med dessa poetiska namn, kombinerat med inspirerande fågelexempel. Andra färger som ligger bra till är Tandoori, Glöd och Papaya. Ett val är redan gjort, det är äldste sonens rum som ska målas i Pink parrot. Och jag är frestad att måla vårt sovrum i Canary yellow och kanske en nedtonad variant av Tandoori i yngste sonens rum.

De svalare färgerna som Oregano och Olivblad skulle göra sig fint på bottenvåningens hallar som båda gränsar till det solgula köket. Makens arbetsrum skulle klä fint i Papaya om jag får bestämma och mitt kanske kunde bli en Baby Bird?

Shabby chic?

Äldste sonen bestämde redan före jul att hans rum skulle målas rosa. Och sen dess har han tjatat. Och beklagat sig. Och nu fyller han snart år. Så det gick inte att förhala det hela längre. Igår röjde sönerna och maken ur rummet och börjar maskera och lägga ut täckpapp medan jag var på loppis. Och ända sen sonen slog upp sina stora blå imorse har han varit som förbytt. Att mamma vill ha frukost först och att pappa måste skruva ner gardinstång och maskera taklisten efter frukost var inte godkänt som force majeure. Nej nu skulle det målas pronto! Och jag kan förstå honom. Rummet var lite dystert om än ganska ombonat innan.

Sängen är inbyggd i en nisch

Fönstret är likadant som köksfönstret

Jag har därför tillbringat merparten av denna vackra soliga februaridag instängd i ett litet rum fyllt med färgångor som gjort mig lite lagom yr och dessutom blev jag vitspräcklig på kuppen. Men nu är rummet grundmålat. Inte ett roligt jobb då väggbeklädnaden består av 70 procent obehandlad bastupanel från sent 70-tal och resten av samtida vävtapet. Mycket grundfärg gick det åt och dessutom fungerar det inte med vattenbaserad färg. Själv fick jag skrubba mig med disksvamp i badkaret när jag var klar. Nu återstår bara att köpa den perfekta gammelrosa färgen och måla färdigt, men då slipper vi ställa alla fönster på vid gavel utan kan köra med vattenbaserat. Nu ser det mest ut som om någon renoverar i shabby chic-stil.

Mycket ljusare blir det

Tur att inte alla innerbågar var fastskruvade

Leva loppan

Den stora faran med att bo stort med massvis med förvaringsutrymmen är att man sparar. Sparar allt. Och man märker inte hur mycket saker det ackumuleras under en tioårs period förrän man flyttar och ska tömma alla dessa utrymmen. Vår tanke var ju att hinna rensa ur innan flytten. Pyttsan! Så när jag fick frågan om jag ville vara med som säljare på en barnloppis var svaret självklart! Och det är mer jobb än man kan tro. Jag har jobbat på i drygt en vecka med att sortera, märka upp och packa mängder med kläder och prylar. Vi har hämtat låda efter låda med kläder och saker i gamla huset. Och idag gällde det!

Inte blev jag av med allt, men ändå. En hyfsad slant blev det över efter att vi delat på lokalhyran och roligt hade vi. Det slår definitivt att själv försöka lägga ut saker till försäljning på nätet. Det blir mycket mer jobb per pryl. Och de saker som kom med tillbaka hem är i alla fall sorterade och prismärkta så det ska nog gå att bli av med en del och det som jag inte tror säljer på nätet ska jag lämna in till välgörande ändamål. Återbruk är bra!

Efter en dag i en skolmatsal är det skönt att komma hem och ladda för kvällen med en rejäl gryta på spisen. Jag älskar min rödemaljerade gryta och de röda detaljerna gör sig lika bra i nya gula köket som förut i det röda. Idag vankas det gulasch och björnbärspaj innan schlagercirkusen drar igång.