Ett år och en dag

Vem bryr sig om regn och rusk ute när julstämningen är total här inne i brasvärmen? 

För så är det, för exakt ett år och en dag sedan gick flyttlasset från landet till stan och vi blev stadsboar. Det blev då inte så mycket julpyntat och knappt färdigmöblerat till jul, något vi tar igen i år. Idag har vi turbostädat huset på två timmar (plock, dammsugning, skurning av linoleumgolv och dammtorkning av hyllor och fönsterbänkar). Sen kom svärfar och sportfaster på fika och vi tog in granen och pyntade raskt lite mer i vardagsrummet. Nu får det vara fram till nyår. Möjligen någon tvättmaskin och kanske sopa några barr under granen. Pyssla och laga mat ska vi ännu göra, men med tre dagar kvar känns det som eoner av tid för mys och roligt pyssel. Lite julklappsfix, marcipanbak, bokläsning och en och annan långpromenad hinns nog med.

Pynt och piff

Att pynta inför advent är mysigt, när man känner sig inspirerad och har tid och lust. Häromveckan, inför makens födelsedag, städades huset och sen kom lusten att dekorera så smått smygande på mig. Köksfönstret fick ett stilleben med de två stenhelgonen, tennljusstakarna, glaskulan i fattigmanssilver och några av barnens alla hemplockade kastanjer.

 Ikväll föll lusten på mig igen, och jag plockade fram den sista resten av pepparkaksdeg efter farmors besök i helgen och skar till fyra stora hjärtan. Jag skär på fri hand med en vass kniv och sen använder jag det bästa verktygen någonsin för att ta ut hålen, en äppelurkärnare. Hålen ser jättestora ut när man tar ur dem men de krymper alltid ihop under gräddningen. Till helgen ska de kristyras och sen hängas upp i röda band i våra fina fönster.

Ståndsmässig ljusbringare

Maken fick en dag ett telefonsamtal från sina föräldrar som undrade om vi var intresserade av en kristallkrona. Jag sa ja med en viss tvekan, kristallkronor kommer ju i så många olika former och alla faler mig inte på läppen, det ska erkännas. Men sent en fredagsnatt levererade svärfar ett knyte, inslaget i Kronans yllefilt och gamla spetsörngott, och fram ur knytet trädde en krona i nybarock stil, lite krokig och med en låda avtrillade prismor vid sidan. Nu har maken limmat lite, knåpat med metalltrådar till prismorna och bytt lampor. Vi har tillsammans kliat oss i huvudet över vilka prismor som ska hänga vart men till slut blev resultatet riktigt bra. Den ser ut att trivas tillsammans med vårt ärvda salsmöblemang och lyser så vacker i novembermörkret på linneduken som min mor sydde till min årsdag. Imorgon fyller maken så nu fejas huset och de sista lamporna sattes i.

Husockupanter

Att komma hem från en resa kan också vara ett äventyr. Familjen kom hem för ett par veckor sen och barnen rusade genast mot trappan för att kolla sina rum, men de kom raskt rusande tillbaka,skrikandes att någon hade rivit ner saker i trappan. När jag och maken tittade upp i trappan hängde varenda tavla snett och vint och en av helgonbilderna hade ramlat ner från det lilla fönstret i trappan. Första tanken som kommer är förstås att vi har haft inbrott. Och tänk om de är kvar? Barnen fick retirera till köket och maken skickades uppför trappan. Väl uppe insåg han att vi hade oönskade gäster i vårt sovrum. Två kajor hade kommit in. Raskt igen med alla dörrar så att han kunde fånga in fåglarna och kasta ut våra husockupanter igen.

När gästerna väl var avhysta kunde vi konstatera att de kommit in genom en gammal vädringslucka i det före detta köket på övervåningen. Och de hade varit runt i hela huset, rivit ner saker, lampor med mera och skitat ner. Men hellre kajor i sovrummet än inbrottstjuvar, även om vi nu ska se över skorstenen och sätta nät.

Höstlycka

Även i en stadsträdgård kan man hitta mängder med material till pyssel och dekorationer. Idag blev det en krans för att lysa upp vår tråkiga 50-talsdörr. Murgröna har vi i mängder runt garaget och den bör ju hållas i tukt och förmaning. Och det lilla ledsna äppelträdet som jag tänker ta bort då det står skymt bakom höga buskar och hindrar framfarten till trädgårdskomposten har vackra men pyttiga små röda äpplen.

I utrensningen av prylar i gamla huset (som nu är bebott igen av en ny familj) räddade jag de finaste krukorna och några av dem bildar nu ett stilleben på den gråmålade trappen, fyllda med prydnadskål och några seglivade tagetes. Den grå fyrkantiga betongkrukan var en present från mamma, och zinkkrukorna och den lilla betongkrukan har vi fått amaryllisar i tidigare. Pumporna kunde jag inte motstå där de låg i affären när jag bara skulle ha mjölk och bröd och lyktan ser jag fram emot att tända nästa gång vi ska ha gäster.

Husångest och lättnad

Vi räknar nu dagarna och peppar varandra för att orka, trots att kropparna värker och vi somnar om vi sitter still för länge. En vecka kvar tills vi har sålt vårt hus. Och det är så mycket kvar att göra! Maken och jag har vikt hela denna vecka till att röja, slänga, köra bort saker och sälja prylar. Ingen sentimentalitet här inte, allt ska bort! Men det känns som om det aldrig tar slut. Vi hoppas på att Återanvändarna ska komma och plocka resten av prylarna innan veckan tar slut.

Ångestkänslorna som jag drabbas av varje gång jag kommer dit ut börjar i alla fall ge med sig, så det finns nog ett slut. Nu är känslan mer medlidande med stackars huset som inte har blivit så ompysslat som det förtjänar. Det är lite trasigt, slitet och omålat överallt. Jag hoppas att de nya husägarna kommer att känna med det och pyssla och skämma bort det.

Och efter att ha ägnat sex timmar åt att tvätta fönster utan att bli klar på långa vägar kan jag bara säga att aldrig mer! Fortsättningsvis kommer jag hellre leva på gröt en månad och ta in proffs än att någonsin putsa ett fönster igen. Att hänga på en fönsterbänk, utan möjlighet att ta stöd mot något eller använda en stol att stå på, för att inte tala om att putsa utsida genom att hänga i en arm utanför fönstret tre våningar upp...

Rosor och lavendel

Nu ger Visby verkligen skäl för namnet Rosornas stad, och även vår stadsträdgård ger av sin prakt med rosor och lavendel. Terassen är en underbar plats tidiga morgnar och tidiga kvällar, men soliga dagar blir det snabbt gassigt i södersolen. Staden fylls nu till bredden med turistar, men ger jag mig ut tidigt på morgonen kan jag få en motionsrunda neröver hamnen, genom Almedalen och upp i gravarna runt ringmuren utan att möta annat än andra morgonpigga motionärer. Och tar jag vägen genom Botan är det tyst och stilla, de enda som syns till är de flitiga trädgårdsmästarna.

Juniträdgård

Det händer inte mycket inredningsmässigt, främst då vi inte har sålt det gamla huset på landet ännu och därför har dubbla gräsmattor och dubbla banklån. Inget av det känns särskilt inspirerande.

Men då vi snart hyr ut huset har maken idag satt upp nya fräscha vita rullgardiner i alla sovrum, och en hel del gamla furugardinstänger har åkt ner. Själv har jag njutit för första gången på mycket länge av att klippa gräsmatten (den lilla) och rensa ogräs. Kirskål är ända ganska överkomligt när den har hållit efter tidigare. Men runt vårt lilla lusthus växte den frodigt, så frodigt att jag inte sett vart rabatterna börjar och slutar. Nu är de framrensade och på norrsidan var det till och med en fin liten stensättning längs med grunden. Men då det var övervuxet med kirskål behöver jag förmodligen göra något åt den, som markduk eller iaf ett par lager med tidningspapper för att kväva rötterna. Vi får se vad det blir.

Trädgården är vacker nu, även om mycket av blomningen är över för säsongen, och det är en härlig lummig grönska som brer ut sig. Även om den är liten finns det många små rum och det händer saker runt varje hörn.

Vi har flera pioner i olika grader av rosa, dock ingen av de ljuprosa doftpionerna jag vant mig vid, och cykelförrådet intill garaget täcks av en klättrande humle.

Vardagsmotionen

Leker lite med kartor och inser att den dagliga promenaden till och från jobbet ger 5 kom. Varje dag. När jag inte går via dagis förstås, då får jag lägga på några kilometer...

https://maps.google.se/maps?saddr=Solbergagatan+10,+Visby&daddr=57.6345019,18.3137304+to:Skarph%C3%A4llsgatan+13,+Visby&hl=en&ie=UTF8&sll=57.636075,18.312407&sspn=0.020262,0.055189&geocode=FeptbwMdgDMXASkPF8zd1Kj3RjG0x6pLa7LMzg%3BFcVubwMdAnIXASmBpGPv16j3RjHkyXaMWHzKaA%3BFct3bwMdbqMXASkxG7HTJqn3RjElapD7kasnlA&oq=Skarph%C3%A4llsgatan+13&dirflg=w&mra=dpe&mrsp=1&sz=14&via=1&t=m&z=14

Upplysning?

Var på syjunta igår kväll, med mat och vin. Fantastisk känsla att kunna gå hem på tio minuter! Men en fundering kom för mig när jag gick hemåt i nattmörkret i stan, varför har Region Gotland valt att sätta upp belysning över vägbanorna i de nya bostadsområdena på gamla A7 men lämnat gångbanorna oupplysta? Jag ska erkänna att jag som ensam kvinna sent på kvällen blev allvarligt frestad att gå på vägen istället. Och nej, jag förstår inte hur de tänkt. Bilar har egna lyktor och ser vart de kör och i bilen är man inte lika utsatt för risken för överfall, våldtäkt och annat som man börjar fundera på där i mörkret. Och området byggs ut mer och mer med nya bostäder...

Kvalitetstid

Att tvingas ta en ledig dag för att dagis har stängt är ibland precis vad man behöver. En paus mitt i vardagshetsen som bara infinner sig utan att man själv planerat den i den fulltecknade kalendern. Att då få sova lite längre, äta en långsam frukost med barnen och sen sitta kvar vid köksbordet med kaffe med varm mjölk i en av favoritkopparna och läsa ett kapitel i senaste favoritboken. Vardagslyx!

Boken, Slutet på Mr Y, av Scarlett Thomas, var ett impulsköp på senaste tjänsteresan då jag blev så stressad av att flygtaxin kom tio minuter tidigare än sagt och då glömde reselitteraturen på bänken i hallen. Och den har fängslat mig från första sidan och nu när den är slut sörjer jag lite. En skröna av bästa sort, med fotfästet i den akademiska världen och trippar ut i religionsvetenskap, fysikens vindlingar och referenser till H.P. Lovecraft. Och givetvis en rödhårig hjältinna! Koppen för dagen är Charlotta Karlssons handdrejade rosenkopp, underbar för en stor morgonkaffe.

Påskpyntat

Idag har jag och grabbarna städat och börjat påskpynta lite medan maken agerar flyttkarl åt vänner. Även om det fortfarande ligger snö (det kom ny senast i natt) och minusgraderna vägrar släppa sitt grepp om denna sommarö, så kan vi leka vår inne. Att tassa ut i trädgården och klippa grenar till påskris går bra även i stan och utbudet är nästan lika stort här, även om jag kan komma att sakna min rosenkvitten till våren.

I köksfönstret valde jag ett enkelt ris utan fjädrar, jag är inte så svag för de grälla färgerna som påskfjädrarna  vanligtvis bär, och pyntade istället efter två teman, höns och påskfärger som gult och grönt. Grenarna är från våra tre svartvinbärsbuskar som har fullt med svällande knoppar redan och köket doftar nu härligt, som en försommarkväll i juni. Äggkopparna är gamla och handmålade, fyndade av moster på en loppis någon gång, och den lilla måningen med hönsen är gjord av svärmor och hängde ovanför köksdörren i gamla huset. Kaffekopparna fick vara med för att bidra med lite mera färg, auktionsfynd med guld inuti.

Äldste sonen tycks ha sinne för detaljer och harmoni, för han påpekade efter att bilden togs att äggkoppen med tuppen borde stå i mitten, för då blir det som ett mönster.

I torsdags var jag och barnen lediga och tog en promenad till Almedalsbiblioteket för en fika, lånade en hög med böcker och hängde i lekparken en stund. På vägen passerade vi blomsterbutiken som sålde påskrisfjädrar så grabbarna fick välja varsin färg.

När de var klara med städningen av sina rum gjorde vi iordning påskris till dem, istället för ömtåliga vaser ställde jag plastbyttor i gröna papperspåsar (frukostpåsar som vi hade på jobbet i veckan) och jag tycker det fungerade utmärkt. Ser ut som en påskpresent!

 Stora killen valde rosa fjädrar och röda grenar till sitt rosa rum, och lillkillen valde lila och fick svartvinbärsgrenar i sin påse.

Kaffe och choklad

Jag har sedan tonåren samlat på gamla plåtburkar och hittat en del rariteter och även fått en del riktigt fina. Jag har mest teburkar men även några kakburkar med fina bilder från 20- och 30-talet. Och dessa två klassiker gör sig så bra i det nya köket och bidrar till att skapa den stämning jag vill ha. Kakaoburken hittade jag i en lumpbod i Vasastan i Stockholm för kanske 20 år sedan och kaffeburken fick jag av moster som hittat den på loppis och tänkt på mig. Och de används som det var tänkt, även om kakaoburken idag innehåller snabbchokladpulver till yngste sonens helgfrukostar. Det var ändå ett bra konstigt val av varumärke av Marabou chokladfabrik, Afrikas asätande stork...

Upptäckarlust

Det geografiska förhållandet mellan det nya hemmet och min arbetsplats är så finurligt ordnat att jag får morgonsol på kinderna på vägen till jobbet och eftermiddagens sköna strålar i ansiktet på vägen hem. Nu är det så pass ljust på morgonen att jag inte längre går rakt mot soluppgången men det är vidunderligt skönt att möta solen varje morgon. Vi får se hur det blir till sommaren...

Igår kom jag hem till en solupplyst trädgård och upptäckarlustan var så stark att jag ställde matkassen på trappen och gick runt en lång stund och tittade, lyfte på grenar, krafsade bland löven och hittade så mycket som lovar stort inför våren och sommaren. Det är en välskött trädgård med mycket vackra växter, de flesta känns som gamla vänner medan några är främlingar än så länge. Den döda odlarlustan börjar så sakta vakna till liv igen. En del växter kommer jag att ta med från gamla huset, men de får nog husera i krukor på terassen så länge tills trädgården och jag lärt känna varandra ordentligt.

Det första som jag möter när jag öppnar grinden är detta lilla
stenparti fyllt med spännande perenner och spirande vårlökar.

 I vårt garage, som är på tok för litet att använda som garage, finns efterlämnade trädgårdredskap som jag nyfiket fingrade på igår. En del av mina egna ska nog få flytta in till stan för att komplettera samlingen, som räfsan och en del av ogräsjärnen. Men bakom en bänk hittade jag en riktigt rejält tilltagen klyvyxa! Den ska nog komma till användning då förra ägarna även efterlämnade en del okluven ved.

Blå krokus och snödroppar känns hemtamt och tryggt.

Men vad är det här jag hittade igår? Brun krokus?
En helt ny bekantskap .

Den gamla gjutjärnsbänken som jag själv målat engelskt röd var
ett måste att ta med till nya huset.  Jag tror det blir fantastiskt
vackert mot den vita muren under bigarrå-trädet.

Nu ser jag med längtan fram emot mer vår då buskar och träd blommar, även om de lovar ett bakslag med nysnö nu i helgen. Solen skiner över ringmurens torn och domkyrkans spiror och det är härligt att vara stadsbo!

Det spirar och spritter

Jag var, efter utevistelsen igår, övertygad om att vädret var minst lika ruskigt idag. Så jag laddade för att gå ut och hämta in ved för att kura framför brasan till kvällen men alla mina fördomar kom på skam. För på vår terass i söderläge sken solen och vinden lurade visserligen runt hörnet, men vilken dag! Fram med cafebordet och cafestolarna.

 Grabbarna undrade efter ett tag vart jag tog vägen och kom ut de också, så det slutade med fika ute. Och ett par varv runt i trädgården där det spirar lökväxter överallt. Jag var tvungen att springa in efter sekatören för det kliade så i fingrarna att börja frisera plommonträdet så att vi kan gå runt hela huset utan att få grenar i ansiktet. Den här trädgården och jag ska nog komma överens riktigt bra. Och om en månad kan man sitta ute utan jacka och ta ett glas vin i solen.

Vårvindar?

Firar helg ensam med barnen då maken for till Göteborg för armborst-SM. Vi har tappert forcerat marsvindarna och tog oss till Fornsalen med sista dagen för Polhemsutställningen, som har fångat pojkarnas intresse vid flera tillfällen, och sista gången vi besökte Fenomenalen innan de flyttar. Trots blåsten och kylan gick vi i gott sällskap vidare för att prova på geocaching, men gick bet på första cachen men lyckades med andra. Alvin blev biten, så vi lär prova igen!

Nu har lugnet lägrat sig och jag värmer mig med en rejäl brasa i öppna spisen och försöker komma någon vart med senaste sy-projektet. Och jag gjorde fynd i skafferiet när jag städade idag, den fick raskt komma fram i ljuset och pryder nu sin plats ovanför diskbänken.

Det som göms i snö...

Skrev en kom-ihåg-lapp till mig själv idag och glömde sen på hemvägen allt utom en sak. Jag och pojkarna letade efter snödroppar och vintergäck i trädgården när vi kom hem i fullt dagsljus. Och under den av snön nedtryckta lavendeln gömde de sig, de knubbiga vintergäcken, och under klätterrosorna stack snödropparnas vita klockor upp ur komposten. En liten bukett fick följa med in och göra oss sällskap på middagsbordet.

Inte lura i mörka hörn

Idag var maken i gamla huset och hämtade prylar (nej det är långtifrån tömt än...) och äntligen fick det mörka hörnet i vardagsrummet lite ljus. Nu ser de ärvda 1890-talsstolarna mycket mer inbjdande ut. Tänk att slå sig ner med en god bok eller något pyssel, bara runt hörnet från tv-rummet men ändå i egen kuppe. Maken har ärvt ett stort tyskt salsmöblemang med jaktskåp, salsbord, stolar och så denna trio med två munkstolar och ett åttkantigt bord efter sin gudmor, som i sin tur ärvt det efter en gammelfaster som gifte sig i Tyskland 1894. Som kuriosa kan jag nämna att jag gifte mig i denna dams brudklänning, en Skagen-dröm i gräddvit yllemuslin och spetsar...

Livsandarna vaknar

I vår trapp finns ett fint litet fönster där våra
 antika helgonbilder samlas mot  kvällshimlen.

Det luktar vår och dagsmejan jobbar på snö och is i strålande solsken. Det är en ren fröjd att gå iväg på morgonen mot soluppgången, även om det är slirigt och fruset på stadens gångbanor. I helgen som gick gjorde vi en utflykt till Tallunden med matsäck, pulka och snow-racer i och njöt av vårvinter i strålande solsken. Med dubbla huskostnader är det underbart att hitta de enkla nöjena, de små glädjeämnena i vardagen. Och mycket i vårt val att flytta in till stan grundades just i de tankegångarna, att det blir enklare och vi får mer tid för varandra och för vänner.

Vännen Cizzi drömmer också om ett enklare liv, även om hon vill göra den omvända resan och flytta till det nyligen köpta huset på gotländska landsbygden. Läs hennes fina texter om livskvalitet, de handlar också om de små och enkla glädjeämnena som inte kostar pengar:
http://bosarve.blogspot.se/2013/02/livskvalitet-kura-skymning.html?spref=bl

Kalasträd

I söndags hade äldste sonen sitt födelsedagskalas. Han har varit väldigt bestämd om att tre kompisar från gamla dagis skulle bjudas och tillsammans har vi bestämt att bjuda hela gruppen från nya dagis. Att redan efter en månad kunna bestämma sig för ett urval kändes inte som ett bra alternativ och då det är en liten grupp tyckte vi att det borde fungera. Det är stor skillnad på en grupp på nio barn mot en på 21 barn...

Kalasinbjudningar hade delats ut och anmälningar kom snart. Alla kunde inte komma och på själva kalasdagen blev det flera som hade blivit sjuka. Det är inte för inte som innevarande månad kallas för vabruari. Vi tänkte att det var klokt att börja kalaset med en utomhusaktivitet, så vi arrangerade en skattjakt med ritade ledtrådar runt om i trädgården. Och medan vi väntade in alla kalasgäster utforskades trädgårdens perfekta klätterträd ordentligt. Yngste sonen blev så förtjust att han inte ville gå därifrån.

Lite svärta skadar inte

Ikväll mutade jag yngste sonen med Byggare Bob-film så jag kunde fixa lite på storebrors rum. Vi var iväg en sväng på födelsedagskvällen i tisdags och handlade lite detaljer till det rosa rummet. Han fick själv välja krokar och omtag till sänghimlen och det blev även en liten lampa som matchar bättre än den orangea skrivbordslampan från 70-talet. Det blev förstås inte så enkelt som jag hade föreställt mig. Först med en skruvmejsel som var för grov och bara drog sönder skruvarna, sen en liten sork som skrek för att Byggare Bob tog slut. Men till slut så. Lampa och krokar från Indiska och omtag från tygbutiken som egentligen är stängd på tisdagar men släppte in oss ändå.

 

Har du gått ända hit?

I och med flytten till stan bestämde vi för att undvika att ta bilen så mycket som möjligt. Det innebär att vi går överallt, till dagis, till jobbet, till affären. Det tar lite längre tid, det går inte att säga annat, men det innebär samtidigt att jag inte behöver fundera över träning till vardags. Jag behöver inte planera att kunna komma iväg, stressa över att inte hinna träna, känna att träning tar tid från familjen eller nånting sånt. En dag då jag inte lämnar eller hämtar på dagis får jag fyrtio minuters promenad. Tjugo minuter till jobbet och tjugo minuter hem. Det innebär också att jag lätt svänger förbi affären på hemvägen om det behövs. Och jag möter samma människor varje morgon, som den äldre herren som kommer raskt promenerande i svarta träningskläder och glatt säger godmorgon varje dag. Hundägarna har också sina fasta rutter och de som tar ett träningspass innan jobbet.

De dagar jag lämnar och hämtar på dagis blir det en och en halv timmes promenad och tid att prata med barnen, lyssna på deras reaktioner och funderingar kring det vi möter på vägen och få lite kvalitetstid. Inte alls som när vi åker bil och det tar sån tid att spänna fast alla, skrapa rutor, sopa snö och sen inte kunna prata på vägen för att det låter, för att jag måste fokusera på trafiken eller för att barnen somnar.

Det blir ett nytt sätt att leva, och jag mår mycket bättre. Den ensamma promenaden till jobbet ger mig tid att reflektera, att varva ner om det varit en stressig morgon så jag inte kommer sån till jobbet och då drabbar kollegorna, att fundera över hur jag ska lägga upp dagen, samtidigt som jag får både motion och frisk luft. Med ett stillasittande jobb som mitt är det här idealiskt. För att inte tala om hur mycket pengar vi sparar på att inte köra varsin bil varje dag och hur mycket bättre det blir för miljön. Det enda jag fått investera i är en bra ryggsäck för lunchlåda och sånt och ett par broddar, för utan dem hade det inte varit lika njutbart.

En tiger i fönstret

Yngste sonen är en katt. Han älskar att sitta på fönsterbänken och titta ut. Och gosa, det sker bara på hans villkor. Därför var det självklart att han skulle få rummet med den stora fönsterbänken med utsikten. Efter städningen idag fanns det plötsligt plats att krypa upp och spana på grannens hund. Han är nu lite avundsjuk på att storebrors rum har målats om. Och han vet precis vad som krävs för att hans rum ska kunna målas om -alla leksaker måste plockas undan och mattan rullas ihop. Så föga förvånande kom han kånkande på den stora färghinken när vi hade städat färdigt. Att ge sig till tåls och låta mamma och pappa fundera färdigt på om vi vågar oss på att måla direkt på 70-talstapeten eller om vi måste täcka den först ligger inte för honom. Å andra sidan tycks han ha ändrat åsikt om färgvalet, rött var inte längre aktuellt utan nu vill han ha turkost. Han får ett tag till på sig att fundera på saken.




Under tiden kan han hänga med storebror i det rosa rummet. Nu inrett med en efterlängtad sänghimmel. Vår idé om att hänga upp tunna gardiner på duschdraperistänger som man spänner upp fungerar så där, de håller inte riktigt måttet utan trillar ner. Vi får fundera på ett alternativ men det duger till födelsedagen i alla fall. Och vi köpte gröna gardiner att kombinera med de lila men de visade sig vara utan knytband så de fungerade inte heller. Nå ja, vi har kommit en bra bit på väg. Nästa steg blir att hitta nya lampor och en skrivbordsstol, så jag tror att det blir en rundtur till kattloppisen, Kupan och liknande till veckan.

Grönt är skönt

Man tänker inte på hur stor yta ett köksbord egentligen utgör i ett kök. I alla fall inte förrän man inser vilken skillnad det gör att byta bordsduk. I vårt lilla kök blev det vår idag när jag kom hem med fina nya grönprickiga vaxduken från Åhléns. Nu hoppas jag att stämningen smittar av sig rejält på vädret utanför fönstret, för det här snöslasket kan jag gärna vara utan. Om det ska snöa ska den ligga kvar så man kan åka pulka. Annars får det vara.

Annars är dagens lärdom att man inte ska fösa ihop högar med skruvar, vred och annat som maken lagt på köksbänken för att få en bra bild. När han kom hem från Claes Ohlsson utan ny låskolv till ytterdörren hade jag blandat ihop högarna för framdörren och bakdörren...

En nyutsprungen skär

Pink Parrot i tiolitersspann -det blir mycket rosa det. Det skulle inte förvåna mig om jag drömmer i rosenrött inatt, efter att ha tillbringat gårdagkvällen och  förmiddagen instängd i ett alltmer rosa rum. Men fint blir det! Nu ska färgen få torka till imorgon innan dagens färgkompletterande inköp ska installeras. Den blivande sexåringen följer utvecklingen med stort intresse. Och min galna idé om att matcha väggfärgen med utsikten känns inte så tokig längre.

Pink parrot, Canary yellow, Hummingbird pink?

Att färger ska vara så förföriska! Och inte blir det lättare att motstå med dessa poetiska namn, kombinerat med inspirerande fågelexempel. Andra färger som ligger bra till är Tandoori, Glöd och Papaya. Ett val är redan gjort, det är äldste sonens rum som ska målas i Pink parrot. Och jag är frestad att måla vårt sovrum i Canary yellow och kanske en nedtonad variant av Tandoori i yngste sonens rum.

De svalare färgerna som Oregano och Olivblad skulle göra sig fint på bottenvåningens hallar som båda gränsar till det solgula köket. Makens arbetsrum skulle klä fint i Papaya om jag får bestämma och mitt kanske kunde bli en Baby Bird?

Shabby chic?

Äldste sonen bestämde redan före jul att hans rum skulle målas rosa. Och sen dess har han tjatat. Och beklagat sig. Och nu fyller han snart år. Så det gick inte att förhala det hela längre. Igår röjde sönerna och maken ur rummet och börjar maskera och lägga ut täckpapp medan jag var på loppis. Och ända sen sonen slog upp sina stora blå imorse har han varit som förbytt. Att mamma vill ha frukost först och att pappa måste skruva ner gardinstång och maskera taklisten efter frukost var inte godkänt som force majeure. Nej nu skulle det målas pronto! Och jag kan förstå honom. Rummet var lite dystert om än ganska ombonat innan.

Sängen är inbyggd i en nisch

Fönstret är likadant som köksfönstret

Jag har därför tillbringat merparten av denna vackra soliga februaridag instängd i ett litet rum fyllt med färgångor som gjort mig lite lagom yr och dessutom blev jag vitspräcklig på kuppen. Men nu är rummet grundmålat. Inte ett roligt jobb då väggbeklädnaden består av 70 procent obehandlad bastupanel från sent 70-tal och resten av samtida vävtapet. Mycket grundfärg gick det åt och dessutom fungerar det inte med vattenbaserad färg. Själv fick jag skrubba mig med disksvamp i badkaret när jag var klar. Nu återstår bara att köpa den perfekta gammelrosa färgen och måla färdigt, men då slipper vi ställa alla fönster på vid gavel utan kan köra med vattenbaserat. Nu ser det mest ut som om någon renoverar i shabby chic-stil.

Mycket ljusare blir det

Tur att inte alla innerbågar var fastskruvade

Leva loppan

Den stora faran med att bo stort med massvis med förvaringsutrymmen är att man sparar. Sparar allt. Och man märker inte hur mycket saker det ackumuleras under en tioårs period förrän man flyttar och ska tömma alla dessa utrymmen. Vår tanke var ju att hinna rensa ur innan flytten. Pyttsan! Så när jag fick frågan om jag ville vara med som säljare på en barnloppis var svaret självklart! Och det är mer jobb än man kan tro. Jag har jobbat på i drygt en vecka med att sortera, märka upp och packa mängder med kläder och prylar. Vi har hämtat låda efter låda med kläder och saker i gamla huset. Och idag gällde det!

Inte blev jag av med allt, men ändå. En hyfsad slant blev det över efter att vi delat på lokalhyran och roligt hade vi. Det slår definitivt att själv försöka lägga ut saker till försäljning på nätet. Det blir mycket mer jobb per pryl. Och de saker som kom med tillbaka hem är i alla fall sorterade och prismärkta så det ska nog gå att bli av med en del och det som jag inte tror säljer på nätet ska jag lämna in till välgörande ändamål. Återbruk är bra!

Efter en dag i en skolmatsal är det skönt att komma hem och ladda för kvällen med en rejäl gryta på spisen. Jag älskar min rödemaljerade gryta och de röda detaljerna gör sig lika bra i nya gula köket som förut i det röda. Idag vankas det gulasch och björnbärspaj innan schlagercirkusen drar igång.

Min är större än din, mamma!

Yngste sonen lever med sin dator. Den står bredvid honom i sängen, han har med den i TV-soffan och han skryter om att den är större än mammas. Och den har många fördelar jämfört med vilken tonårsdator som helst. Inga virus, inga underliga spammejl, ingen webkamera som kan hackas och sprida sängbilder över internet. Ingen kan anklaga dig för att porrsurfa på den och livslängden liksom batteritiden är oändlig. Vi köpte den begagnat på Kupan för några tior...

Sweet dreams are made of this

En absolut favoritlåt från tonårstiden, och den håller fortfarande! Och att drömma är en just nu väldigt  behövlig aktivitet. Det är grått och slaskigt ute, ingen pulkaåkning som det ser ut, fullt upp med vardagsbestyren och för lite tid och energi för att pyssla och plocka med allt som borde fixas. Pratade husförsäljning med fadern som lovade att sponsra med målarfärg till både gamla huset, som behöver fräschas upp i några rum, och i nya. Så nu känns det plötsligt möjligt att börja drömma om sovrum igen, och äldste sonen ska få sitt rosa rum till födelsedagen. Tänk om bara vi vuxna kunde veta lika tvärsäkert vilken färg vi vill ha? Fick syn på den här annonsen och tyckte förstås att det såg ju fint ut. Men är det vi? Turkost? Ja kanske med anisgröna väggar, lite franskt så där?

Och propparna går fortfarande, tackar som frågar. Sist så satte jag i den här skönheten som maken kom hem med för en tid sen:

Det är alltså en automatsäkring i form av en propp. Den kan fortfarande gå men då är det bara att trycka på knappen så är det igång igen. Känns lite mer hanterbart än att skruva ur och skruva i med blå gnistor som slår ut och lyser upp i mörkret där säkringsskåpet sitter. Jag har även laddat med en ficklampa därnere nu.