onsdag 30 januari 2013

Min är större än din, mamma!

Yngste sonen lever med sin dator. Den står bredvid honom i sängen, han har med den i TV-soffan och han skryter om att den är större än mammas. Och den har många fördelar jämfört med vilken tonårsdator som helst. Inga virus, inga underliga spammejl, ingen webkamera som kan hackas och sprida sängbilder över internet. Ingen kan anklaga dig för att porrsurfa på den och livslängden liksom batteritiden är oändlig. Vi köpte den begagnat på Kupan för några tior...


tisdag 29 januari 2013

Sweet dreams are made of this

En absolut favoritlåt från tonårstiden, och den håller fortfarande! Och att drömma är en just nu väldigt  behövlig aktivitet. Det är grått och slaskigt ute, ingen pulkaåkning som det ser ut, fullt upp med vardagsbestyren och för lite tid och energi för att pyssla och plocka med allt som borde fixas. Pratade husförsäljning med fadern som lovade att sponsra med målarfärg till både gamla huset, som behöver fräschas upp i några rum, och i nya. Så nu känns det plötsligt möjligt att börja drömma om sovrum igen, och äldste sonen ska få sitt rosa rum till födelsedagen. Tänk om bara vi vuxna kunde veta lika tvärsäkert vilken färg vi vill ha? Fick syn på den här annonsen och tyckte förstås att det såg ju fint ut. Men är det vi? Turkost? Ja kanske med anisgröna väggar, lite franskt så där?

Och propparna går fortfarande, tackar som frågar. Sist så satte jag i den här skönheten som maken kom hem med för en tid sen:
Det är alltså en automatsäkring i form av en propp. Den kan fortfarande gå men då är det bara att trycka på knappen så är det igång igen. Känns lite mer hanterbart än att skruva ur och skruva i med blå gnistor som slår ut och lyser upp i mörkret där säkringsskåpet sitter. Jag har även laddat med en ficklampa därnere nu.


lördag 26 januari 2013

Mitt bara mitt


Maken ville ha ett riktigt skrivbord, ett sånt som man ser på gamla filmer, och hittade för ett antal år sedan detta fina bord på en lumpbod i stan. Han använde det inte särskilt länge då han inte hade ett dedikerat arbetsrum i gamla huset. Nu i nya har han valt det stora slagbordet med köpmansbänk som arbetsbord i sitt rum och jag var tveksam till att ha det här själv. Svärfar försökte övertala mig, maken försökte han med, men jag var benhård och det åkte ner i källaren. Men så igår, när vi röjde lådor och kassar och insåg att det, där jag ställt det stora praktiska men inte så vackra bordet jag skulle ha, inte fanns något eluttag, så fick det komma till nåders igen. Och det är ju fint! Det får vara mitt skrivbord så får det andra vara ett mer slitstarkt och tåligt arbetsbord för syprojekt och liknande. Nu sitter jag här och njuter av en kanna Samuraj-te (ny sort för mig som gästerna hade med sig igår) och inser att jag inte behöver flytta bort datorn och kameran när jag är klar.

Och ignorerar jag det faktum att rummet bakom mig är fyllt med ännu fler kassar och lådor kan jag bli sittande här länge och titta ut över trädgården. Till sommaren ska jag kunna ta terassdörren direkt ut från arbetsrummet och sätta mig i solstolen när jag vill ta en paus.

fredag 25 januari 2013

Koltrasten sjunger i mörker och kyla

En tidig lördagsmorgon är alltid lite suddig i kanterna, jag går ostadigt nerför trappan med hungrig men inte helt vaken treåring. I köket hör vi koltrastarna sjunga utanför fönstret i mörkret och utanför matsalsfönstret lyser gatlyktan med mjukt gult sken. Med en stor kanna te och ornitolog-program på radion laddar jag för dagens utmaningar. Återvinningsstationen ska intas med mängder med sopsäckar från gamla huset, som vi röjt för visning igen, kassar ska packas upp, skåp ska fyllas, prylar ska sorteras och sen får vi gäster för lite sällskapsspel och umgänge ikväll.

Min kreativa sida ska utmanas idag också. Utifrån vad som finns i linnekistor och tygskåp ska jag försöka inreda vårt sovrum med textilier, då vi ännu inte kan plocka ner allt från gamla huset och det, med kostnader för två hus, inte finns ekonomi till att köpa nytt eller ens börja måla om.

onsdag 23 januari 2013

Inget ont som inte har något gott med sig

När jag idag kom hem från jobbet står maken i köket och undrar om jag vill ha den goda eller den dåliga nyheten först? Bäst att ta den dåliga då. Jo när han kom hem hade strömmen gått i delar av huset... men han hade då upptäckt att fasen som vi trodde täckte allt i köket inte sköter det eluttag som sitter bredvid köksfönstret. Så det går att koka kaffevatten samtidigt som diskmaskinen går! Jippi! Själv tycker jag att det bästa var att det nu hände när maken var hemma på ön...


Skam den som ger sig

Att få upp en kökslampa är enklare sagt än gjort. När maken fick en stund att fixa med sladdar och kontakter så att sockerbiten i kökstaket byttes mot en kontakt gjorde han denna ledsamma upptäckt:
Det fanns inget att hänga upp lampan i. Uppenbarligen har vi försnillat den del av lampan där själva upphängningsanordningen fanns. Det måste ha varit ett tvärliggande bleck som fästs med skruvar i vardera sidan av koppen. Maken letade i gamla huset men hittade inget. Så lampan blev liggande på köksbordet ännu en tid. Igår började jag spåna på mitt eget vis om att dra fast en liten bit 21X21-regel med skruv och sen fästa en skruvögla i den så vi fick upp lampan nån gång. Maken, som har lite bättre säkerhetstänk än jag, avfärdade raskt idén. Brandfarliga material och dessutom organiska som gängar ur skruvar? Han föreslog en genomgående skruv med muttrar. Jag muttrade då något om att då hänger den ju inte rakt? Men han hade förstås tänkt även på det, med två parallella muttrar i centrum av skruven så kan den inte röra sig utan hänger rakt på kroken. Sagt och gjort, idag har han måttat sladd och skruva och donat, så att vi till slut kunde få upp den tunga pjäsen (givetvis har han dubbelkollat att kroken tål belastningen först, alltid Safety first). Se så fint det blev:

lördag 19 januari 2013

Ingen blommig falukorv här inte

Trött men nöjd över att trots att dagen inleddes med klottersanering av hela huset (ja det var målat på mitt sovrumsgolv, badrumsgolvet, golvlisterna i övre hallen och i hela storebrors rum inklusive på Star Wars-legot och elkontakterna, utöver det jag städade först) så kom vi iväg på pulkautflykt i solskenet. Väl hemma igen var vi trötta men efter att ha laddat med nyponsoppa och mackor lyckades jag plocka ner och slänga ut granen. Dammsugaren och tvättmaskinen har surrat på duktigt under eftermiddagen och sen var vi alla hungriga igen.

Medan jag stod och suckade över spisen som verkade vilja ge upp då stekpannan aldrig blev varm kom äldste sonen ner och hävdade att lamporna i hans rum var magiska. Först lyste bara en, och när han tände en annan slocknade den första. Jaha, bara att konstatera att eftersom tvättmaskinen och spisen var igång samtidigt som temperaturen gick ner ute och elpatronen började jobba så har en fas gått. Igen. Ner i källaren och försöka hitta vilken säkring som gått, utan fungerande taklampa eller ens en ficklampa. Detta med maken i telefon som försynt undrade varför detta bara händer när jag är ensam och han på fastlandet. Jag lyckades byta säkring och allt gick igång för fullt, inklusive tvättmaskinen som hade stannat mitt i programmet.

Under tiden så hade jag förstås bytt platta för stekpannan med falukorv så den brassade på för fullt. Dagens middag blev inte riktigt som planerat kan man säga. Och den åts under spänd tystnad då barnen insåg att nu var det verkligen inte läge att störa mamma.


Varning för barn!

Det är en solig lördagsmorgon på Solbergagatan. Barnen är utfodrade och roar sig själva och jag sitter i godan ro vid köksbordet med dagens första kopp kaffe. Då kommer yngste sonen springande från övervåningen med en ytterst nöjd min och en hårt sliten svart krita i ena handen. Det kan inte vara ett bra tecken. Jag var i den fasta tron att jag gömt undan alla kritor efter två omgångar med vackra utsmyckningar av storebrors vita laminatskrivbord och vita fönsterbänk. Vi kan uttrycka det som att vissa ommålningsbehov har idag blivit mer akuta än de var igår. Den vita väggen i trappen var snyggt dekorerad med tjocka svarta streck i treåringshöjd.

Arg som ett bi plockade jag fram rengöringsmedel och svamp och fick sonen att själv börja skrubba. Med inte särskilt framgångsrikt resultat. Sen frågar jag den självklara frågan: Har du ritat på fler ställen? 


Och jo, han visade stolt golvet i sitt rum. Och medan vi skrubbade det tittar han upp och säger: Mamma! Titta på min säng!               


onsdag 16 januari 2013

Varde ljus!



Eller nja. Det var ju dags att montera ner julen i helgen som gick, men då vi inte fått någon vanlig lampa på plats ovanför köksbordet och det fortfarande är kolsvart ute både när vi lämnar huset på morgonen och när vi kommer hem igen, har adventsstjärnan i köksfönstret fått bli kvar. Men igår var maken åter i gamla huset för att plocka ihop ännu mer av de prylar vi påminner oss om att vi har kvar där. Och se, på en hylla i matkällaren låg den här kökslampan, helt felfri och bortglömd. Den må se gammal och fin ut men det är faktiskt en IKEA-lampa. Med textilklädd sladd och tyngd och porslinstrissor. Stilmässigt tror jag nog att den passar, i alla falll tills vi hittar något bättre, men sen är det ju aldrig så enkelt som man kunde hoppas.

I kökstaket sitter den perfekta kroken och som ett hån sitter där inte en kontakt, utan en sockerbit. Ni vet, en sån där fyrkantig liten kopplingsdosa för elsladdar. Det innebär att lampan får pryda sin plats på bordet snarare än ovanför det tills maken får en stund över i dagsljus att bryta strömmen och installera den. Det går väldigt långsamt att komma iordning på det här viset.

måndag 14 januari 2013

Trångt om saligheten

Vi har, som sagt, ett litet och ombonat kök. Det är dessutom ett genomgångsrum för att komma från framhall och övervåningen till vardagsrum och arbetsrum på bottenvåningen. Denna udda planlösning kommer sig av att huset från början har bestått av två lägenheter, med varsin ingång. Framhallen är ingång för övre planet och bakhallen, över terassen, ingång för nedre planet. Den lilla passagen mellan köket och framhallen har dörrar i båda riktningarna och nergång till källaren, som var gemensam.

Detta gör förstås att trafiken hela tiden går rätt förbi köksbänken och spisen, där man ändå vill kunna ha lite svängrum när man diskar och lagar mat. Det första som åtgärdades var att haka av den fåniga lilla dörren som öppnades in mot köket precis vid diskbänken.

Men köket kändes fortfarande rejält trångt med två barn som rusar fram och tillbaka mitt i matlagningen. Efter ett par utbrott i helgen kom jag idag hem med lösningen. Vårt härliga köksbord, byggt av Nisse, makens mormors man, har en utfällbar skiva som vi alltid har haft uppfälld, då det är så praktiskt att låta yngste sonen sitta på änden.




Men med den avhakad så vinner vi en dryg halvmeter golvyta mitt i genomfartszonen. Och det måste jag säga, den halvmetern känns som rena piazzan i jämförelse! Skulle vi behöva sitta fler än fem är den ju lätt att haka på igen, annars har vi ju salsbordet att sitta fler vid. Inte helt illa tänkt efter en lång dag på jobbet.

söndag 13 januari 2013

Nostalgiska vibbar



Vårt nya kök är litet och ombonat med skåp från golv till tak och här har de gamla detaljerna bevarats. Jag gillar särskilt specerihyllan ovanför diskbänken, även om jag vill byta ut de slitna plastlådorna mot nya eller gamla i glas. Tips mottages tacksamt på vart jag kan få tag på sådana!

En annan charmig detalj är diskproppen med sin kedja som går att putta ner i bänken så att den inte ligger ivägen. Vi gillar inte alls att man av ren slentrian byter ut allt gammalt mot nytt. Varför om det fungerar? Och bidrar med en känsla av tidens gång och äldre generationers vårdande av huset?

Denna söndag ägnas åt annat än flyttstök, nu är det mer vardaglig städning som måste tas itu med. Jo, den börjar komma ikapp oss nu. Och det känns lite motigt att ladda för en vanlig arbetsvecka med storstädning, tvättsortering och legoplockande. Det har definitivt haft sina fördelar att vara långledig och sedan haft förmånen att hänga med lillkillen på dagis hela dagarna. Den lilla väl avgränsade och trygga världen känns mer lockande än kontoret måste jag säga.

lördag 12 januari 2013

Vackra Visby i snö


Snön kom igen igår, vilket förstås innebär att vi var tvungna att ge oss ut på stan för att köpa pulka och tefat. Grabbarna kunde inte låta bli att rida på lammet innanför Österport, de hade nog gärna sett att det halkat nerför backen ända fram till Lekstugans dörr med dem. Och nej, vi var inte först och garanterat inte sist med att köpa pulkor idag. Väl utrustade tog vi oss vidare till Östergravar för en premiärtur. Ska man åka pulka kan man passa på att göra det med underskön utsikt under de snötunga skyarna.


En bibliofils bekännelser


Igår trotsade svärfar snövädret och tog sig in till stan med bilen för ett möte och sedan kom han hem till oss för att försöka ordna upp det värsta kaoset. Han och maken ägnade kvällen och halva natten åt att få upp bokhyllorna i biblioteket och i arbetsrummen. Tillsammans började vi tömma bokkassar och jo, ambitionen var att sortera böckerna i någon form av ordning. Men tiden gick fort och trött blev jag, så innan jag gav upp hamnade nog en och annan volym på en kanske inte helt logisk plats. Men å andra sidan, hur drar man gränser mellan vissa kategorier av böcker? Historiska biografier och historiska uppslagsverk fick kampera ihop, hjälpligt kronologiskt sorterade och till viss del uppblandade med arkeologi och kulturhistoria.  Och jo, en del skönlitteratur fick plats!


Planering och mätning och ett och annat försök krävdes för att få ihop det så bra som möjligt. Det sågades, borrades och skruvades långt in på småtimmarna.


Det är i den här fasen av flytten vi upplever både glädje och viss frustration över alla böcker. Återseendets glädje när man hittar en bok man glömt bort att man har och andra som man undrar varför man har överhuvudtaget. Och man häpnar över hur många uppslagsverk vi har samlat på oss genom åren i allsköns ämnesområden. Det är en viss känsla att fylla en hyllmeter med Kulturhistoriskt lexikon över nordisk medeltid i 22 band, eller Brehms Djurens liv i lika många. Nu känns det som vårt hem när böckerna kommit på plats.

torsdag 10 januari 2013

Ja se det snöar!


Snökaoset återvänder! Ja det utlovas mängder med snö till helgen. Och här sitter jag nu i stan utan att behöva bekymra mig om bilkörning i halka och modd och om oplogad infart. Största bekymret är att jag måste sopa framtrappen och skotta tre meter fram till grinden. Och köpa en pulka till helgen om det här fortsätter, för då ska vi gå och prova backarna i stan.

onsdag 9 januari 2013

Välkommen hem?

Det här har varit den syn som möter oss varje dag vi kommer hem. Av förklarliga skäl stannar prylar ofta i hallen innan de hittar vidare in i huset och sin slutliga destination. Men nu när vi börjat med inskolning på dagis och ska komma iväg allihop på morgonen med rätt vantar, mössor, skor och väskor fungerar det inte så bra att behöva klättra över flyttlådor för att komma fram till jackan eller att treva runt i mörkret efter barnens vantar. Så när jag och yngste sonen kom hem efter lunch var det bara att ta tag i eländet och samtidigt kunna sopa upp två och en halv veckas ackumulerat grus efter snöslask och flyttstök från golvet så att det inte längre flyttas med in i huset.

Här är slutresultatet. Varje barn har nu en egen låda med sina vantar och mössor och halsdukar, lådorna är tömda eller i alla fall bortflyttade till en bättre plats och rejäla hallmattor inlagda att torka fötter och ställa skor på. Den stora bänken under fönstret är måhända inte vacker men o så praktisk. Maken byggde den av mdf-skivor och den rymmer runt ett halvdussin papperskassar där vi lägger återvinningen. Nära utgången så att den är lätt att få med sig när det är dags. Bänken fungerar också som en sittbänk. Med lite färg och en fast dyna blir den nog riktigt bra.

Hallen behöver fortfarande åtgärdas på så många sätt, som att isoleras, få nytt golv och en lite mer ändamålsenlig förvaring och belysning, men det här duger så länge.

Det märks att det från början var en glasveranda som man helt enkelt slog igen på 50-talet utan att bekymra sig så värst om tilläggsisolering. Fönstret är stort och fult och slitet och det drar lite kallt då det inte finns något element. Vi får se om vi säljer det gamla huset innan sommaren, då ska vi isolera upp och byta golv i alla fall. Och om jag får drömma lite så vill jag ha ett vackert spröjsat fönster som ljusinsläpp.

tisdag 8 januari 2013

Bibliofiler borde inte få gifta sig med varandra

Som unga och nyförälskade reste vi till London för en helg. Denna första gemensamma resa bekräftade snabbt att intressena var i allra högsta grad gemensamma och vi köpte så mycket böcker att vi fyllde resväskan och fick ta kläder och annat i plastkassar i handbagaget. Väskan sprack i sömmarna under hemresan.

När jag och maken köpte vårt första hus var vi så förväntansfulla när svärfar och maken tillsammans skapade en bibliotekslösning av våra gamla vita Billy-bokhyllor och Faktum överskåp, allt från IKEA. Med lite specialanpassningar som en list under skåpen och att vända hyllorna upp och ner skapades en illusion av ett platsbyggt bibliotek och i och med det skulle vi banne mig få gott om plats för alla böcker. Trodde vi ända tills vi började packa upp kassarna. För halvvägs igenom kassarna började hyllorna bli fulla i skrämmande takt. Lösningen blev då att bara ha facklitteraturen i biblioteket, skönlitteraturen förvarades på undantag i varje hörn där vi kunde klämma in en bokhylla. Boksamlingen har också vuxit i stadig takt under våra 10 år i huset.

När vi nu började titta på nytt hus upptäckte vi redan på visningen att det här huset, byggt på 20-talet precis som det gamla, har i princip samma takhöjd och samma profil på taklisten. Så bibliotekslösningen får följa med. Men nu har vi varsitt arbetsrum så all arkeologisk, osteologisk och biologisk facklitteratur hamnar hos maken och all historia, textilhantverk och trädgårdsböcker hos mig. Skönlitteraturen kanske får en plats i nya biblioteket.

Maken ägnade kvällen åt att specialanpassa skåp och hyllor till deras nya miljö, med japansåg, sticksåg och borrmaskin. Det blev ett tillfälligt stopp i produktionen då vi insåg att ingen hammare tagits med i flytten. Men det löste sig, efter en snabb titt på klockan tog maken och äldste sonen en kvällspromenad till Claes Ohlsson för att spendera julklapps-presentkortet från yngsta fastern.




Sen skulle det borras lite, tas upp lite hål för sladdar och kontakter, skruvas ihop, sväras lite, skruva om igen och sågas. Nu har vi snart plats för TV´n i en av hyllorna med alla boxar och dvd-spelare och mackapärer på hyllan under. Imorgon kan jag nog börja ställa in böcker...

Hemmet intaget av kaosdemoner


Första inskolningsdagen avklarad med bara några få missöden. Som att försöka hitta barnens vantar, mössor och fleecetröjor i hallen utan lampa. Eller att jag totalt missbedömde hur lång tid det tar att dels klä på två barn alla ytterkläder som krävs när det vräker ner snö utanför och sen att gå med en bra trött treåring. Eller att jag inte sett vägen till dagis annat än i dagsljus. Eller att försöka få två nyfikna grabbar att röra sig framåt när det susar cyklar i hög fart omkring dem i mörkret. Men väl på dagis var det kul, nya leksaker, nya kompisar och nya miljöer. Roligt men tröttande med alla nya intryck. Jag vet faktiskt inte vem som fick det tuffaste jobbet, jag med inskolningen eller maken som dirigerade flyttlasset.

När vi trötta, hungriga och blöta kom hem från första halvdagen hade hemmet förvandlats till kaos. Vardagsrummet är belamrat med bokhyllor och skåp som ska skruvas ihop till en heltäckande bokhyllelösning. Köksbordet fullt med flyttlådor. Men efter lite varm choklad, varma mackor och snart kaffe ska vi nog få ihop lite nya krafter och försöka oss på att bringa lite ordning.

måndag 7 januari 2013

Upp upp och iväg!

Morgontrafikens sorl hörs utanför fönstret, det är mörkt och kallt. Men idag smäller det - maken har redan åkt iväg för att dirigera flyttfirman som hämtar alla de större möblerna och bokhyllorna från gamla huset. Här hemma vaknade hela familjen tidigt, grabbarna är laddade för sin första dag på nytt dagis. Ryggsäckar packas, de väljer kläder med omsorg och tycker det ska bli spännande att kunna gå hela vägen istället för att ta bilen.

Den illusion av ordning som vi hade skapat i kök och vardagsrum försvann i natt. För att få in möblerna har flyttlådor nu ockuperat köksbordet och köksgolvet och sofforna står ihopdragna mitt på vardagsrumsgolvet. Det tar säkert ett antal dagar innan vi får ordning igen...

söndag 6 januari 2013

Vardagen gör sitt intåg

Måndag morgon och idag vankas det jobb. Vardagen ska åter erövras efter lång frånvaro, med sjukskrivning och helgledigt. Men det blir bara idag, imorgon börjar inskolningen på nytt dagis. Jag provgick sträckan själv igår, 9 minuter från dörr till dörr. Misstänker att jag får räkna med minst det dubbla med två barn... Och imorgon kommer flyttlasset! Sen blir det intensiva kvällar med att packa upp och sortera böcker och linneförråd, som är det som ännu inte har fått någon plats. Sen ska jag se om jag kan få i ordning ett arbetsrum som blir mitt bara mitt.

20-tal möter 50-tal

Här sitter jag nu, vid köksbordet i det lilla ombonade köket med fastbyggd inredning från 50-talet i vackert solgult och det underbara 20-talsfönstret. Utanför är det grått och jag borde ta mig i kragen och packa ur lite lådor eller åka ut och röja i gamla huset eller sortera tvätt. Men nej. Gråvädret smittar och jag vill helst bara tända en brasa, krypa upp i soffhörnet och titta på inredningsprogram på TV och drömma vackra drömmar om hur vi ska göra iordning huset.

Vi är så lyckliga över att ha hittat ett hus som är bevarat, ingen har fått för sig att slita ut alla de vackra gamla detaljerna som spröjsade fönster med lösa innerbågar som kräver fönstervadd på vintern. På bottenvåningen ligger det gamla fina parkettgolv och på övervåningen är det riktiga, om än slitna, trägolv med smala granplankor. Trappen till övervåningen är en vackert snickrad trätrappa med skönt rundade kanter som man kanske halkar i men man slår sig inte illa. Källartrappen är också fint snickrad med ett smitt trappräcke. Dörrarna är mestadels fina spegeldörrar från 20-talet med gamla lås.

Huset byggdes 1924 och byggdes ut på 50-talet. Då försvann glasverandan på framsidan och två rum byggdes ut på baksidan. Några kupor slogs upp på övervåningen och balkongen kom till, med en utsikt över Gutavallen och ringmuren som är fantastisk. Vi ser muren från Söderport till Skolporten och Domkyrkans torn.

De förra ägarna köpte huset i slutet av 70-talet av en äldre dam som då bott här sedan 50-talet. De har strävat efter att bevara och vårda huset och har inte bytt ut något i onödan. Fantastiska människor! Nu ska vi göra vårt bästa för att fortsätta att vårda detta fina hus.

lördag 5 januari 2013

Packningspanik


Idag åkte vi ut till gamla huset för att försöka reda ut vilka saker som ska med i flyttlasset nästa vecka och vilka saker som vi ska göra oss av med. Vi hade sådana storstilade planer från början om att hinna gå igenom och sortera och packa allt i god tid innan, men så blev det ju inte. Jag drömde till och med om att göra en förteckning över flyttlådor, deras innehåll och kommande placering och att hinna gå igenom barnsaker och sälja/lämna bort innan flytten.

Nu blev det bråttom att tömma alla skåp och hyllor som ska med så de flesta böcker som vi inte redan flyttat staplades raskt i rangliga och  höga staplar på bord och fönsterbänkar. De sista sakerna i köksskåp och kökslådor som inte fann sin väg ner i en flyttlåda rakades raskt ner i sopsäckar. Och återigen har jag förbannat mig själv för att vara en sån samlare och dyrt och heligt lovat att från och med nu ska vi inte låta saker bli stående på det här viset. Särskilt när vi förskräckt tittade ut på vinden fullproppad med bra att ha-saker och möbler som sedan länge ersatts med mer lämpade.

Med en återigen fullastad bil for vi tillbaka till stan, jag med en handsmidd klädhängare med långa taggar i knät och kassar runt omkring mig, för att lösa av vår fantastiska barnvakt, äta lite och nu sitter jag däckad i soffan med värk efter att förmodligen tagit i lite mer än vad som var bra för mig. Maken har åkt ut igen för att fortsätta att tömma skåp och skruva isär bokhyllorna.

Och imorgon är vi inbjudna till grannarna tillsammans med andra grannar för att lära känna dem och låta barnen leka! 

Promenad under stjärnorna

Jag tog en kvällspromenad igår kväll efter att barnen somnat. En fredagskväll i Visby så här i januari är tyst och nästintill folktom och man ser stjärnhimlen, om än inte lika klart som ute på landet. Å andra sidan gick jag inte kvällspromenader där. Det var för mörkt, inga bra promenadvägar och alldeles för snabb och tung trafik.

Promenaden tog mig igenom Söderport, nedför Adelsgatan (perfekt med fönstershopping när man är mer än vanligt januarifattig), runt St Hansskolan, uppför St Hansgatan till Södertorg och hem. Det lyser vackert av julstjärnor i alla fönster och ser så idylliskt ut överallt, trots kylan och snålblåsten ute. Hemma väntade maken och den nya sängen. Jag har sovit så gott inatt!

fredag 4 januari 2013

Säng säng säng...


Efter två veckor på skumgummimadrass på golvet är detta en underskön syn. Jag riktigt längtar efter att få gå och lägga mig. Idag kom de, våra nya sängar som vi beställde före flytten. Sovrummet ser nästan ut som ett riktigt rum, även om jag drömmer om lite mer färg på väggarna och att byta ut gamla ägarnas gardiner till något mer i min smak.

Dagen har annars ägnats åt besök och besök. Vi har aldrig haft så många spontana gäster på så kort tid förut. Det bådar gott för det sociala livet. Och barnvaktserbjudanden! Jag och maken kommer att få lite mer egentid här i stan.

Idag hakade maken av den fåniga lilla dörren i köket, som öppen täckte handdukarna vid vasken och stängd ofta slängdes upp i sidan på mig då jag stod där och pysslade av något energiskt barn på språng. Samtidigt har den gamla dörren till makens arbetsrum hämtats upp från källaren och hakats i. Och jo, den måste målas, men snart har vi varsitt arbetsrum som man kan stänga en dörr om istället som förut när maken huserade i övre hallen och jag spred ut mina sömnadsprojekt och böcker över hela huset. Det tar sig!

Imorgon kommer vännen Lena och vakar så att barnen inte river stället medan vi åker ut till det gamla och ser om vi kan reda ut vad som ska med i flytten och vad som vi ska göra oss av med. För en hel del möbler får stryka på foten - det märks att vi flyttar till lite mindre och framför allt annorlunda planerat. På tisdag går flyttlasset!

torsdag 3 januari 2013

Husockupanter

Vi flyttade in den 20 december 2012, med hjälp av vänner och en vanlig familjekombi. Det var snö i mängder och vi tog bara med det nödvändigaste, som madrasser, sängkläder, lite porslin och husgeråd och frukost. Vår tanke från början var att den 21 och 22 december köra flyttlasset med en hyrd liten lastbil, men med tanke på snön och ishalkan var det inte möjligt. Gårdsplanen vid gamla huset var täckt av ett par decimeter snö och det var omöjligt att backa fram till trappen. Att bära tunga och otympliga möbler nedför entrétrappan och sedan 30-talet metrar till bilen var inget vi ville utsätta våra väner för. Dessutom var det snövallar längs med trottoarkanten i stan som omöjliggjorde att man kunde få upp en lastbil intill huset där med. Det var därför en stor lättnad när vi i tidig julklapp fick löfte om att svärföräldrarna skulle betala en flyttfirma, som ju dessvärre inte kunde flytta förrän efter nyår.

Den 21 hjälpte fler vänner oss att packa och köra två billass till, vi fick dock avsluta snabbt då vi skulle ha visning och huset måste göras presentabelt. Så fort visningen var över fortsatte vi packa bilar igen. Den 22 kördes ett antal vändor igen och en av vännerna hjälpte mig att packa upp allt porslin och alla kläder. Nu började det kännas lite mer som vårt hem med våra saker i skåp och garderober.

På kvällen den 21 började vi ana att något var knas med värmesystemet och de rara tidigare ägarna som kom förbi den 22 ringde omgående till värmekillen. Det tycks vara en oskriven regel att värmesystem lägger av om man flyttar mitt i vintern, det var likadant i gamla huset när vi flyttade in i november.

Vi startade då om systemet men det blev ändå inte mer än 17 grader varmt och maken som är beroende av ett varmt bad innan sängdags klagade över vattnet som inte höll mer än 37 grader som mest. Så vi ringer igen och på morgonen den 23, dagen före julafton, kom vår räddare och meckade så att allt fungerade igen. Han tittade till och med förbi en gång till på eftermiddagen bara för att försäkra sig om att vi inte skulle frysa till jul.

Morgonen den 23 december målade vi färdigt i vardagsrummet, efter lunch drog vi bort täckpapp och maskeringstejp och ställde in soffa och julgran. Själva julafton tillbringades som tur var på annan ort men sen juldagen har vi varit hemma i nya huset och sakta men säkert boat in oss.

Idag bor vi fortfarande på madrasser men tack vara fantastiska vänner har vi fått hit soffor, matbord och i princip alla lådor och bokkassar. Det känns lite som om vi är husckupanter utan riktiga möbler och jag saknar verkligen bokhyllor och skåp som skulle göra det möjligt att packa upp alla lådor och kassar. Maken har i princip varje dag kört en vända till gamla huset och fyllt bilen på både längden och bredden. Ändå återstår mängder med prylar och möbler och en vind som vi knappt har hunnit titta på, än mindre sortera och packa. Stressen över allt som återstår att göra börjar ge sig till känna, för att inte tala om den ekonomiska pressen av att stå med två hus på samma gång.

Från gårdsnamn till gatunummer

Det här är berättelsen om hur vår familj valde att flytta ifrån "drömhuset" på gotländska landsbygden då vi spontanshoppade ett nytt hus i stan. Det är berättelsen om vådan av att flytta den 20 december, med snökaos och jag nyopererad och förbjuden att lyfta mer än ett mjölkpaket. Att rycka upp barnen med rötterna och börja en ny tillvaro som stadsboar. Att sakta men säkert börja inse alla fördelar men också alla anpassningar som vi måste göra. Som att lära sig att låsa ytterdörren och bilen. Att inte längre gå runt naken efter duschen utan att först dra för alla gardiner. Att somna till ljudet av trafik och att ha ljust utanför fönstret dygnet runt. Att lära känna ett nytt hus med alla dess egenheter, som att säkringen går om man försöker koka en kopp te samtidigt som diskmaskinen är igång eller vilka eluttag man kan plugga in dammsugaren i på övervåningen utan att huvudsäkringen går för hela våningsplanet.

Men det är också det enklare livet, att kunna gå och handla, att ha ett antal lekparker att välja på, att, som maken uttryckte det, ha nästan lika nära till Claes Ohlsson nu som till brevlådan förut. Att inte ha ångest över en trädgård på 15000 kvadratmeter som långsamt växer igen för att jag inte har en chans att hinna med. Att inte behöva uppleva snörika vintrar som oerhört stressande då vi inte kan ta oss ut från gårdsplanen utan att be bonden om hjälp med traktorn. Att inte se renoveringsbehov som vi inte har pengar, tid, kunskap eller ens engagemang nog att ta itu med.

En lättare vardag helt enkelt, med vardagsmotion för både vuxna och barn och mer tid tillsammans. För att inte tala om möjligheten till ett större socialt liv när vänner kan komma och gå, titta förbi på en fika utan att ta bilen och barnen har gångavstånd till kompisar och aktiviteter.