Trångt om saligheten

Vi har, som sagt, ett litet och ombonat kök. Det är dessutom ett genomgångsrum för att komma från framhall och övervåningen till vardagsrum och arbetsrum på bottenvåningen. Denna udda planlösning kommer sig av att huset från början har bestått av två lägenheter, med varsin ingång. Framhallen är ingång för övre planet och bakhallen, över terassen, ingång för nedre planet. Den lilla passagen mellan köket och framhallen har dörrar i båda riktningarna och nergång till källaren, som var gemensam.

Detta gör förstås att trafiken hela tiden går rätt förbi köksbänken och spisen, där man ändå vill kunna ha lite svängrum när man diskar och lagar mat. Det första som åtgärdades var att haka av den fåniga lilla dörren som öppnades in mot köket precis vid diskbänken.

Men köket kändes fortfarande rejält trångt med två barn som rusar fram och tillbaka mitt i matlagningen. Efter ett par utbrott i helgen kom jag idag hem med lösningen. Vårt härliga köksbord, byggt av Nisse, makens mormors man, har en utfällbar skiva som vi alltid har haft uppfälld, då det är så praktiskt att låta yngste sonen sitta på änden.

Men med den avhakad så vinner vi en dryg halvmeter golvyta mitt i genomfartszonen. Och det måste jag säga, den halvmetern känns som rena piazzan i jämförelse! Skulle vi behöva sitta fler än fem är den ju lätt att haka på igen, annars har vi ju salsbordet att sitta fler vid. Inte helt illa tänkt efter en lång dag på jobbet.