Har du gått ända hit?

I och med flytten till stan bestämde vi för att undvika att ta bilen så mycket som möjligt. Det innebär att vi går överallt, till dagis, till jobbet, till affären. Det tar lite längre tid, det går inte att säga annat, men det innebär samtidigt att jag inte behöver fundera över träning till vardags. Jag behöver inte planera att kunna komma iväg, stressa över att inte hinna träna, känna att träning tar tid från familjen eller nånting sånt. En dag då jag inte lämnar eller hämtar på dagis får jag fyrtio minuters promenad. Tjugo minuter till jobbet och tjugo minuter hem. Det innebär också att jag lätt svänger förbi affären på hemvägen om det behövs. Och jag möter samma människor varje morgon, som den äldre herren som kommer raskt promenerande i svarta träningskläder och glatt säger godmorgon varje dag. Hundägarna har också sina fasta rutter och de som tar ett träningspass innan jobbet.

De dagar jag lämnar och hämtar på dagis blir det en och en halv timmes promenad och tid att prata med barnen, lyssna på deras reaktioner och funderingar kring det vi möter på vägen och få lite kvalitetstid. Inte alls som när vi åker bil och det tar sån tid att spänna fast alla, skrapa rutor, sopa snö och sen inte kunna prata på vägen för att det låter, för att jag måste fokusera på trafiken eller för att barnen somnar.

Det blir ett nytt sätt att leva, och jag mår mycket bättre. Den ensamma promenaden till jobbet ger mig tid att reflektera, att varva ner om det varit en stressig morgon så jag inte kommer sån till jobbet och då drabbar kollegorna, att fundera över hur jag ska lägga upp dagen, samtidigt som jag får både motion och frisk luft. Med ett stillasittande jobb som mitt är det här idealiskt. För att inte tala om hur mycket pengar vi sparar på att inte köra varsin bil varje dag och hur mycket bättre det blir för miljön. Det enda jag fått investera i är en bra ryggsäck för lunchlåda och sånt och ett par broddar, för utan dem hade det inte varit lika njutbart.